De orden ska ha landat i en persons inkorg på Facebook inför junior-VM i styrkelyft. Avsändaren arbetar som sportchef på svenska styrkelyftsförbundet och är delvis avlönad med bidragspengar från något som kallas för Idrottslyftet, en satsning som ska förbättra verksamheten i landets idrottsföreningar för barn och ungdomar.
Det var uppgifter som kom fram i en krönika skriven av Philip Wildenstam som själv tävlar i förbundet. Efter krönikan kom det mängder av vittnesmål på Facebook som vittnade om diverse övertramp. Hur styrelsemedlemmar i SSF (Svenska styrkelyftsförbundet) systematiskt hotat och skrämt medlemmar från att på något sätt stödja andra aktörer inom styrkesport än deras egna. En kvinna vittnar om att hon pekades ut som illojal mot förbundet efter att ha använt fel hashtag på instagram, då hon taggade ett träningsprogram som kom från en person utanför förbundet.
Andra vittnar om att de blivit hotade med avstängning om de gått som publik och tittat på tävlingar som arrangerats av andra förbund eller aktörer än SSF. Flera skriver och berättar om att de tänkt delta på seminarier med internationella tränare/atleter, men efter att de klickat i Facebook evenemang att de varit intresserade fått ta emot meddelande om att de kan bli avstängda och förlora sin tävlingslicens om de sitter med i publiken för andra arrangörer.
Efter diskussioner som uppstått i sociala medier svarar SSF bland annat:
”Förbundsstyrelsen har fullt förtroende för sportchefen och arbetet han gör för vår sport.
Sportchefen har varit och är en viktig komponent i förbundets utveckling och expansion. Arbetet han lägger ner på vår sports utveckling är något vi har tilltro till. Nästa utmaning är två stora mästerskap på hemmaplan, något som inte skulle vara genomförbart utan sportchefens engagemang.
Självklart ett engagemang som han delar med er, för vi vet att det är många som jobbar hårt där ute, inte bara för att själva bli starkare utan även för att göra andra starkare.
Tillsammans fortsätter vi med all kraft vi har för att fortsätta utveckla.”
Man slår alltså ifrån sig all kritik och blundar för allt som kommit fram? Det känns som något fundamentalt fel i hela styrelsen och den sfär som förbundet bidragit till att skapa. Vilken person som är ansvarig för vad känns irrelevant när hela kulturen i detta förbund skulle behöva sig en uppfräschning.
Jag kan själv ansluta till den grupp som blivit felaktigt behandlad av svenska styrkelyftförbundet, då jag varit aktiv med att arrangera seminarier med bland andra Boris Sheiko från Ryssland – professor i styrkelyft, Ed Coan från USA som slagit 72 världsrekord i styrkelyft under sin karriär, Konstantin Konstantinovs från Riga som är den enda personen som dragit 426 kg i marklyft utan bälte. Simon Kankkonen, en lyftare från Westside Barbell (boende i Finland) som är top 10 i bänkpress overall all-time.
Dessa seminarier skulle medlemmarna akta sig för att delta på, eftersom de hölls av mig och jag ansågs ha starka kopplingar till ett konkurrerande förbund(?). Att involvera sig med personer som var aktiva i andra förbund, kunde leda till indragen licens enligt WADA-code som är en svårdefinierad regel många i förbundet inte ens själva kan precisera.
Det har varit många som anmält sig till våra seminarier, men avbokat efter att varningar om avstängning trillat ned i inkorgen hos dem. Rent ekonomiskt har det blivit en stor förlust för oss. På Ed Coans besök klarade vi inte av att få in det arvode han skulle ha fått betalt för seminariet. Men han flög hit och höll det ändå. ”De som brinner för styrkelyft och vill gå och lyssna ska inte drabbas av att SSF beter sig illa” sa han.
I början accepterade jag denna behandling, för det var så det var och inget vi kunde påverka fick vi höra. Så jag fick varna SSF-anslutna styrkelyftare från att anlita oss och säga att de fick gå på våra seminarier på egen risk. Den enda som förlorade på detta var vi, inte nog med att vi förlorade rent ekonomiskt så svärtade de ner vårt anseende. En händelse som stack ut lite mer var en tjej som anlitat mig som tränare. En dag berättade hon att hon inte kunde träna för mig mer. Någon på hennes klubb hade sagt att hon fick välja mellan att ha mig som tränare eller att tävla för dom. Hon blev rädd att hon inte skulle få tävla, så hon sa motvilligt upp vårt samarbete. Efter några veckor hörde hon av sig, hon hade fått ett diskbråck. På grund av det fick hon dispens att träna för mig, men hon skulle undvika att ”checka in” hos oss på sociala medier så att inte folk skulle se att hon gick hit. Berättade hon.
När en annan tjej från samma klubb berättade att deras ordförande sagt att jag var dömd för dopingbrott var måttet rågat. Jag bad honom på telefon att offentligt gå ut med en rättelse, vilket inte skedde. Så jag lämnade in en civilrättslig stämningsansökan eftersom hans påstående var falskt. Jag är prickfri och ostraffad. Först efter jag ringt upp på nytt och frågade om vi skulle lösa det på egen hand eller ses i tingsrätten kom det ut en blygsam ursäkt på deras privata forum, mot att jag skulle ta tillbaka min stämningsansökan. Jag tog tillbaka den, för även om egentligen rätt ska vara rätt så kändes det taskigt att dra det till tingsrätten.
Jag tänker inte längre ta någon strid för att försvara mig, det har kostat mig alldeles för många timmar/dagar/veckor/månader under de senaste 3 åren att försäkra min ”oskuld” gentemot falska anklagelser som cirkulerat i den här sfären. Tid som jag istället kunnat lägga på att umgås med mina barn, hjälpa klienter eller att utveckla vår egen verksamhet.
Men jag förstår att jag inte är ensam, så jag vill uppmana alla er som känner igen er i artikeln att dela med er av era erfarenheter. Skriv gärna ett mail på info@seminoff.se och/eller dela inlägget och berätta om er verklighet. Tack för ert stöd!